Exil, poesi, världen och jag
Av Hussein Habasch, tolkning till svenska av Anette Höglund

Språkets exil:

Att vara född kurd av kurdiska föräldrar som bara förstod kurdiska av guds otaliga språk, ville jag – precis som alla barn – leka, studera och lära mig mina första bokstäver på mitt modersmål. I stället växte jag upp i en labyrint av andra språk framförallt ett språk som jag inte kunde skilja en bokstav från en annan på: arabiska. Några år senare, frågade barnet som växte inom mig dag efter dag, sig själv: ”Varför studerar och lär du dig detta främmande språk i stället för din mors, fars och dina farföräldrars språk?” Tiden och erfarenheten gav ett öppet svar på frågan: det kurdiska språket var och är fortfarande förbjudet i Syrien – utom när det talas av familjen i hemmet. Den kurdiska kulturen är förbjuden och förföljd i Syrien. Att skriva på kurdiska är förbjudet eftersom det inte finns några skolor, institutioner eller universitet som undervisar i det. Därför var det enda val jag hade att behärska arabiska och steg – för – steg bilda mig själv genom att studera, läsa och skriva. Det var precis det som skedde. Idag skriver jag mina dikter på detta främmande språk med stor fantasi och en blind förälskelse som bara kan jämföras med kärleken till poesin, och det djup som vill mäta sig med andra arabiska författare och poeter. Här vill jag tillägga det faktum att jag fick lära mig mitt modersmål i exil, här i Europa, där jag nu tillåts skriva mina dikter, texter och drömmar på kurdiska. Nu skriver jag enbart på kurdiska, sällan på arabiska, som hämnd för all orättvisa, förtryck och förbud som mitt modersmål utsattes för från alla håll!

Hemlandets exil:

 

En arabisk journalist vill fråga mig om mina skäl till att bo i Tyskland. Han vill publicera hela konversationen i en arabisk tidning trots att svaret på den kontroversiella frågan ändå kommer att censureras, och jag vet inte ens varför! Jag ska svara, Jag tvingades fly från Syrien. Jag sa till mig själv, ”Fly innan du begår självmord, blir galen, fängslas, svälter, eller livsgnistan och hoppet som brinner i dig dör. Lämna detta land, som förvandlats till ett ruttnande lik, ett lik utan kärlek, frihet, skönhet eller mänsklig värdighet; lämna det innan förtvivlan gnager själ och hjärta; lämna det innan alla dina drömmar dör”. Av dessa skäl befann jag mig i en ny exil, en exil där jag längtar till mitt hemland. Varje gång jag hör dess sorgliga nyheter, uppskattar jag exilen och håller den högt. Att leva i exil är svårt, men att leva i mitt hemland är svårare. Poesi mildrar alltings ondska. Men jag vill säga mycket tydligt här att mitt enda land var och fortfarande är Kurdistan och att Syrien fortfarande ockuperar delar av mitt hemland och platsen där jag föddes, staden Afrin som ockuperats sedan 2018 av den turkiska fascistarmén stödd av Syriens extremistiska – och islamistiska grupper med direkta kopplingar till den turkiska regeringen och dess president!

Poesi är en evig feber:

 

Poesi är ett mjukt och vänligt språk, som inte kan fullbordas utan bruket av elände; smärta, misär och lidande är poesins elementära ursprung, dess existens källa. Poesi är därför en skapelse som inte kan existera utan äkta kval. Även i dikter om glädje och kärlek finns spår av lidande, bekymmer, sorg och elände; det är oundvikligt. I litteraturen, särskilt i poesin, frestas jag att ständigt stanna kvar i ett varmt rum, ett rum som värms av fantasi och galenskap, ett rum som tillåter mig att våga mig på extremism – som den berömda tyska filosofen, Nietzsche, en gång sa. Poesi kan inte samexistera med kyla. Den kan inte leva i ett kallt rum med kalla känslor. Den är fantasins och galenskapens barn; den ber oss alla att förbli, för dess skull, i ett evigt tillstånd av feber och hetta. Jag skriver poesi för att stjäla mig bort från mig själv och göra drömmen mer passionerad än något jag någonsin sett, för att göra min galenskap till underverk. Poesi, denna varelse som inte kan mätas med något annat existerande, kan få mig att offra allt, både heligt och profant. Ibland frågar jag mig, Du poet som bor i mig, var du lojal mot poesins lära? Offrade du tillräckligt för den? Och sen svarar jag mig själv, jag försöker med all min kraft, mina celler och med blodet som flyter i mina ådror.

Poesins betydelse och problem:

 

Poesi fodrar kärlek och tolerans, och djup vänskap mellan människor av olika typer och raser. Poesi förkastar grymhet, våld, krig och allt som motsäger det mänskliga i människan. Poesin kräver att murar ska rivas och barriärer mellan människor flyttas och broar av kärlek och oinskränkt dialog, förståelse och samexistens mellan kulturer och civilisationer byggas. Poesin kräver respekt för naturen och djuren, våra livspartner. Poesin är transkontinental, passerar alla vägar som leder till världen, nonchalerar restriktioner, barriärer, gränser och seder som hindrar människors rörlighet. Poesin är livets spektakulära gäst härav följer att livet med den alltid förblir spektakulärt, och att poesin alltid ska vara det där ensamma barnet som sällan talar, men strålar då och då. Och att den sanna poeten måste odla en blomma i stenens hjärta hellre än i fruktsam jord. Och att poetens kraft kommer från de sällsynta, unika och underbara blommor plockade i ordens och livets växthus. Poesin är också till för att övertyga andra att bergen är sovande hattar och att dalarna är vattnets förbund! Och att en klippa som koketterar oundvikligen blir till en dikt. Och att den sanna poeten kan förvandla vatten till vin och göra en stor fest av en spartansk måltid. Poesi är eldens essens, rosornas essens och essensernas essens. En av poesins plikter är att förvandla tyranner till spadar och släpa mördares ansikten ner i myren. Poetens verkliga hjältedåd är att förändra allt som ligger som en snara runt livets hals till äkta poesi. Poetens största prestation när han skriver om krig är att inte låta en enda droppe blod falla från diktens kanter, och att en skör tråd av skönhet i en dikt kan lysa upp en hel värld. Poesin, skör som den är, har övernaturliga krafter. Till exempel kan den förvandla en mask till en fjäril, en surrande fluga till fågelsång, utan att förlora balansen eller sin prestige. Ett äkta poem kan nås endast genom hoptrasslade, grova och farliga vägar, och poeten som inte vågar korsa dem skriver som om dikten var stulen från hans grannes trädgård. Så, jag är tacksam för poesin och det kommer jag alltid att vara. För den är mitt hem där jag bor och mitt fönster som jag betraktar världen igenom. Den är rummet jag mediterar i och min pub där jag berusar mig. Den är min labyrint som jag går vilse i och min vägvisare i himlen där jag svävar och jorden där jag sår mina främmande frön. Den är passion, sjukdom, missbruk och svartsjuka utan botemedel. Den är också min terapi, så jag håller fast vid den med hjärta, själ och lust, håller mig fast vid det sista vackra, äkta och nobla i världen.

Poesi och världen:

 

Poesin kan inte läka mänsklighetens sår eller befria nationer från orättvisor och despoti; det är inte poesins ansvar att leda revolutioner eller genomdriva rättvisa och jämlikhet i världen. Poesin kan inte stoppa förnedring och smärta som människor utsätts för överallt. Men, poesi är som ett skri i ansiktet på den epidemi som sprids här och där; ett skri i ansiktet på krig, fängelser, dödande, våld, grymhet, rasism, exil och förstörelse, allt som förmörkar universum; ett skri som kan omfamna världen från alla håll och sprida ögonblick av värme, kärlek och frihet genom dess ådror. Först ska det här poetiska skriet vara välskrivet, med mäktig fantasi, med charm, mirakel, kärlek och galenskap; annars faller det ner i antipatins brunn. Poesins värld har en annan form än världen utan den. Om världen bär poesi, ska den återuppstå från askan till ljuset, från tråkighet till känslighet. Som den store poeten Luis Cardoza y Aragon från Guatemala sa, poesi är det enda övertygande beviset på mänsklig existens, är inte det han sa fullständigt sant?

Till slut:

 

Till sist är allt jag kan säga till mina kollegor i poesin: Kära ni, skriv poesi på era armar, på era ben, på era ryggar, på era nackar, på era kinder, på er mage, på er navel, på era fingrar, på ert bröst… för poesi måste hänga ihop med köttet, nära hjärtslaget, en del av andetaget, vara intim med själen - blod flyter i dess ådror.

Fem påståenden om tändstickan

Förord till minnesboken 2020 av Lasse Söderberg


1.
Tändstickan kan liknas vid en dikt. Drar man den mot sinnets
plån flammar den upp och belyser världen.
2.
Tändstickan bär man med sig i en ask på samma sätt som
dikten i en diktsamling.
3.
Tändstickan är liksom dikten ett bräckligt ting. Ibland är den
av så usel kvalitet att den inte går att använda. Ibland brinner
den så högt att det inte längre är en tändsticka. Då kallas den
fackla. Sådana facklor är Shakespeare, Dante, Stagnelius.
4.
Varken tändstickan eller dikten behöver komma från Jönköping.
5.
Om tändstickan säger encyklopedin:
”Tändstickan har, trots sin ålderdomliga konstruktion fortfa-
rande ett stort användningsområde genom sin enkelhet i an-
vändning, stora säkerhet och långa livslängd om den förvaras
torrt.”
Det gäller också dikten.

Kafkas spöke på poesifestival 2020

Kåseri av Víctor Rojas, poet och producent för Poesifest

Det är verkligen intressant att se hur författaren Franz Kafkas byråkratiska spöke rör sig fritt i Jönköpings kommuns kulturella korridorer. Låt mig berätta en historia där byråkratin och dess paragrafer försökte förvandla entusiasmen och energin hos ett gäng engagerade ideella kulturarbetare till en insekt.
Allt började i mitten på februari månad när styrelsen för Jönköpings internationella poesifestival lyckades fylla i den komplicerade ansökningsblanketten för kulturbidrag. Fyra månader senare trillade det in ett besked från Jönköpings kommun att vi beviljats 60 000 riksdaler. Vi blev förstås yra av glädje för att kommunen äntligen ”var med på tåget”. Dock förvandlades denna eufori till en utdragen mardröm.
När festivalen var över och alla räkningar skulle betalas upptäckte vi att vi inte fått pengarna. Vi ringde då tjänsteman 1 som lovade att det skulle ordnas kvickt bara vi kontaktade tjänsteman 2. Hen visade sig vara på semester. Åter till tjänsteman 1 som lovade ordna saken snabbt bara vi lämnade in en grovredovisning. Det gjorde vi.  Sen hände ingenting. Vi jagade både tjänsteman 1 och 2. Till slut fick en av styrelsemedlemmar lägga ut egna pengar för att betala räkningarna. Sen ringde vi tjänsteman 3 och fick då veta att vi hade gjort ett administrativt fel. Då kontaktade vi tjänsteman 1 igen som sa att vi måste inkomma med ytterligare redovisning, trots att vi redan redovisat tre gånger så mycket som vi beviljats. Men då gjorde vi det. Vi blev sedan kallade till ett möte med två tjänstemän som förklarade för oss vad vi gjort för fel: vi skulle ha meddelat dem att vi inte kunnat använda de pengar vi inte beviljats.
Då kontaktades tjänsteman 4 och vi fick besked om att vi skulle få 25 000. Vi försökte återigen nå tjänsteman 1 men utan resultat. Sen fick vi ett meddelande av tjänsteman 2 att tjänsteman 1 var på semester men att vårt ärende skulle framläggas på kultur – och fritidsnämndens presidiemöte.
Det är absurt att handläggningen av detta ärende förmodligen kostat nästan lika mycket som att ta nio internationella poeter till Jönköping. Det som är intressant och förtäljdes i ovannämnda protokoll är hur nämndens politiker röstade. Socialdemokraterna och koalitionen röstade att vi skulle få hela den beviljade summan, d v s 60 000.
Jag tror att de politikerna insåg att vi lyckades genomföra en poesifestival trots en världsomfattande pandemi. Att vi arrangerar en poesifest med avsikt att använda språket och orden i positivt syfte istället för att sprida hat. Att vi använder poesin som ett vapen mot odemokratiska krafter. Därför förstår vi att Moderaterna, Krisdemokraterna och Sverigedemokraterna, tre olika politiska krafter med samma kulturvärderingar instämmer med den misantropiske general Goebbels: ”varje gång jag hör ordet kultur drar jag på min pistol”. För dessa grupper ska kulturen helst vara heroisk och nationell inte mångkulturell och internationell.
Kafkas spöke andas ut till slut. Demokratin är det mest effektiva medlet mot byråkrati. Vi gör oss redo att fajtas på nytt mot dina byråkratiska labyrinter eftersom det verkar som om det aviserade nya bidragssystemet i Jönköpings kommun inte ska vara särskilt enklare att förstå för oss ideellt arbetande kulturälskare.

Poesikalabalik eller Det är bra att kunna engelska

Krönika av Anette Höglund 2019

Alla festivaler har sina missar och oförutsedda händelser.
Att vi råkade ut för en redan idag bådar gott för fortsättningen.
Vad kan gå fel efter detta?
Läs här om en incident som en av våra poeter (Lindantonella Solano från Colombia) råkade ut för i passkontrollen på flygplatsen i Amsterdam:
- Du måste komma nu! skrek producent Víctor Rojas i min telefon.
- Det kan jag inte. Det är tjugo minuters promenad och jag är på konstutställning med en vän och vi ska äta lunch sen. Víctor slängde på luren.
Samma historia upprepade sig tre gånger.
- Men vad vill du då?
- Lindantonella har fastnat i säkerhetskontrollen på flygplatsen i Amsterdam! Du måste hjälpa mig att tolka. Jag förstår inte vad de säger!
- Ge dem mitt telefonnummer bara.
- Nej du måste komma nu!
Jag upprepade samma berättelse med konstutställningen och lunchen, ni vet. Han slängde på luren. Mitt i lunchen ringde min mobil. Hemligt nummer. Jag svarade.
- I´m calling from airport security in Amsterdam. Vi har en kvinna här som ska till Göteborg. Var ska hon bo? Vad ska hon göra där? Jag förklarade att hon ska delta i en internationell poesifestival i Jönköping och Paris.
- OK, I´ll get back to you.
Under tiden pratade Víctor med en gråtande poet som inte talar engelska. Hon missade flyget och var helt förtvivlad och det var producenten också.
Efter en halvtimme ringde den trevlige mannen från security igen och sa att de betalar hennes nästa flyg till Göteborg, och lycka till med poesifestivalen!
Han förklarade att hon bara hade 50 euro på fickan och inte kunde berätta vad hon skulle göra och vem som skulle betala hennes uppehälle. Därför måste de reagera. Jag sa att vi står för alla hennes kostnader och att hon arbetar som psykolog i Colombia så han behövde inte vara orolig för att hon skulle smuggla droger. Det var han inte, sa han (Amsterdam, ni fattar), det handlade nog mer om att de inte vill ha några fler invandrare. Han var nöjd med min förklaring och sa att han inte ville hindra en sådan fin festival som vår. Linda hade visat dem all information från Facebook och de var mycket imponerade. Så nu är vi kända i Holland också.
Nu kommer allting gå som smort.

Hatten av för Poesifestivalen!

Av Aleisa Ribalta Guzman

(Krönika om Poesifest 2019 avslutning och sist men inte minst, hatten som flög iväg, igen!)
Dagen innan hade vi varit på Fokus i Jönköpings stadsbibliotek, alla poeter läste sina dikter, lockade publiken med ord och trummor, skratt och tänkande. Allt var så givande… hedersgästen, Lasse Söderberg, läste en dikt om en poet som hade en hatt som kunde tala. Att dikten kunde väcka den busiga hatten igen visste ingen…
Det här är krönikan om en riktig fest där poesin hyllades, fyra intensiva dagar av många goda upplevelser, poeter från hela världen läste på olika språk, vänskapen vävdes in i det hela, alla var nära varandra och solen sken och folk var glada, ja, helt ”lyriska” av glädje kan poeter vara.
Ibland kunde man prata med andra utan att märka att tiden gick. Så hände det den sista dagen när, efter frukost, städning, och snabb packning av tunga väskor, det var dags att säga hejdå. Där satt alla och pratade och skrattade och drack te (och lite annat) och hade mysigt. Vissa hade köpt biljetter för att resa med buss eller med tåg, men ack så tidigt!, tänkte jag. Jag är alltid stressad så jag ville att alla skulle åka före mig så jag hade lite kontroll på tiden, om jag nånsin haft det!
I den stora soffan satt alla, en efter en skulle de krama om och om igen, tacka för fina dagar, skriva adresser och telefonnummer. Vissa sa adjö mer än en gång, man är så inne i sin bubbla. Jag var sist, jag kunde njuta av att se allt. Plötsligt sade poeten Gabriella Eftimie till Ángela García: ”Åh, vårt tåg har redan gått!” Och Lasse undrade: ”Hur kan detta var möjligt?”, surrealisten himself!. Biljetterna kom fram och det var ingenting att göra, de hade läst lite snett på tiderna så tåget hade åkt för tjugo minuter sen. Det var inget annat att göra än att rusa iväg och försöka prata med en konduktör och förhandla fram en lösning.
I samma soffa satt jag lite oroligt när Assia Gibirila och hennes man Philipe kom. De frågade: ”Vad är det, Mon Cherie?, du ser lite bekymrad ut”. Jag sade att tre poeter hade missat sitt tåg och då blev det oro igen för alla. ”Cé compliqué” sade hennes man Philipe en gång till, detta var det enda han kunde säga som alla kunde förstå! Men sen kom det svenska uttrycket från receptionisten: ”Allt löser sig”, ingen vet hur, men det stämmer alltid. Man blir osäker nu om det var receptionisten som viskade: Snart klämtar klockan till förnyad samling, Lasse hade ju redan gått.
De tog sina väskor och åkte hem, ”A revoir, Madame”, så nu satt jag på soffan med Ingeli Aalto som kom för att säja hej igen. Någon viskade: En vandrare med osäkert öde, men ingen mer än hon och jag var där. Ingeli och jag pratade en stund tills hon också gick hem och då tog jag alla väskor och gav mig av till stationen. Två timmar efter det missade tåget skulle mitt tåg gå. Jag hade gott om tid, så mycket att när jag kom till stationen stod ett tidigare tåg inne och var nästan på väg. Jag hoppade in och frågade konduktören om jag fick åka med och då sade han: ”ja, du kom tidigare, de här kom senare, åk alla!”. Där ser jag igen Ángela, Lasse och Gabriella som nu åker med mig helt oplanerat. De sade att de skulle prata med nästa konduktör i Nässjö så att de kunde komma vidare till Malmö. Det regionala tåget var det inga problem med men SJ-snabbtåg, åh, vi chansade!
Egentligen, hade vi som kom från Skåne inte pratat så mycket med varandra under festivalen. Vi ville lämna plats till de andra poeterna som kom från fjärran länder att umgås, så det var tacksamt och bra att det blev förseningar nu.
I Nässjö satt vi och pratade en halvtimme inne i korridoren för det blåste alldeles för mycket på perrongen. Men där fanns en konstig skugga på bänken, ingen märkte det. Vi skulle gå ut för att ta nästa tåg när Dominic Williams och Colm Ó Ciarnáin plötsligt dök upp ur hissen lika glada som vanligt och bara försvann igen. Jag hörde viskande verser: You can’t hold it, you can´t really keep or own that, it doesn’t belong you, men Dominic var inte längre där.
Det efterlängtade tåget kom, vi hade bara en plats; min i första klass. Där kan man inte komma och sitta med sina kompisar bara sådär. Gabriella var smart, ”Vi hoppar in i restaurangvagnen, vad sägs?”, direkt träffade vi konduktören, ”Biljetter, tack!”. Vi är tidens trasiga fråga, viskade någon, konduktören sade: ”Ursäkta?”, ”Nej, vi har missat vårt tåg. Man kan inte springa när man går med honom, förstår du?”, Lasse gör sig ”äldre”, det funkar alltid! ”Ja, ni får gömma väskorna och vara här allihop, vad ska man göra?”, sade konduktören som var snäll. Vi satt och åt, mysigt var det. I vagnen var det gott om te och chips, det hördes lågmälda röster/ färdas med röken/ omfamnar de drömmande, tills någon sade i högtalarna: Detta land är inte mitt land, Ting sker, tiden går, Alla dagar har passerat förbi. Flygande längtan vilar, till minne av en lyckad promenad från en annan sida av framtiden. Ojdå, så säger man inte i högtalare på tåget, men ingen reagerade. Ingen av de andra resenärerna, men konduktören och vi fripassagerare på Sj-tåget blev lite oroliga. På ett av fönsterna i restaurangvagnen hängde en mörk hatt, helt levande och skrattade alldeles misstänksamt. Den tittade på Lasse och sa: Poeten och hans vän gick så nära varandra, När solen bringar/ en ovanlig råmande vind, jag skickade ord/ in i obegripligheten/ genom ett fönster.
Det behövdes bara en sekund för att förstå vem som låg bakom allt strul och sammanträffande; Pessoas hatt var med oss och busade för poesin skull. Vinden var starkare än någonsin när hatten bara försvann tillsammans med de andra hologrammen.

Dagarna i Jönköping

Förord till minnesboken 2019 av Juan Manuel Roca, poet från Colombia

För ett år sedan var jag i Sverige, i staden Jönköping där smaken för poesi är stark. Att jag väljer begreppet smak för att beskriva den trevliga vistelsen är inte för att jag inte njöt med de andra sinnena också. Jag såg en harmonisk stad som ger intryck av att den lyssnar på sig själv, jag lyssnade på nya ackord av skandinaviska musiker, jag kände stadens rena luft, jag rörde vid gräsmattorna i några av dess parker. Jag skriver smak för att de andra sinnena sammanfaller i det som har att göra med ordet och med den essens som jag tror att jag hittar i poesin.
Jag var på poesifesten som var en hyllning till mig och jag rodnar inte för det eftersom jag vet att den gavs med ömsesidig generositet och tacksamhet.
Jag närvarade på ett 20-tal poesiläsningar vid olika platser i staden, i sällskap av poeter från olika länder och med olika språk. Jag var i det Babel som en internationell poesifestival alltid skapar.
Poesiläsningar ägde rum på biblioteken, dessa platser som har mycket av paradis enligt av en av våra sydländska poeters mening, i parker och på torg där poesin är fri som en promenerande människa. Det påminner mig om att dikten många gånger föds på gatan och förverkligas i orden.
Jag medverkade också på häktet, dessa fyra murar som pekar i alla fyra väderstreck och som i Sverige inte är så förnedrande som våra colombianska fängelser. Men som ändå lämnar smak, igen, genom att utöva det fria ordet på en plats gjord för att straffa. Då mindes jag kommentaren från en vän som sa att jag brukade komma till mitts lands fängelser, inte som fånge utan som poesiläsare för att jag visste att ingen lyssnare där hade möjlighet att resa sig upp och lämna platsen. I Colombia kallas det för ”de fängslades audiens”. Denna poesiläsning var en sötsur erfarenhet som splittrade mig men i juridiska termer var den som en ” villkorlig frihet ”. Paradoxalt nog så föds poesin och får sin smak av den fria viljan. Jag tror att den är en dialog med den andre, som ett möte i tidens dörröppning.
Jag minns en gång när jag läste dikter på ett chilenskt fängelse att en fånge berättade att han rymde varje natt när han läste San Juana de la Cruz dikter. Det är som om fantasin alltid har en befriande natur.
Jag ombads att skriva förordet till årets andra poesifest i Jönköping, med kännedom om att den poetiska festivalen har för avsikt att underlätta integrationen, motverka rasismen och de antidemokratiska krafterna i samhället. De är frågor som inte bör bordläggas någonstans i världen.
Poesifesten i år är en hyllning till Lasse Söderberg, en stor, svensk poet som spelat en viktig roll för översättningen av latinamerikanska, engelska, franska och portugisiska diktare. Arrangörerna för poesifesten förväntar sig att han skriver nästa års förord. Så med stor respekt och beundran lämnar jag denna sorts ”stafett” från en poesifest som underlättar det folkliga mötet mellan människor som vägrar att tro på en värld omringad av totalitarism till den store poeten; Lasse Söderberg.