Dikter 2018

Derek Coyle

 Elizabeth Torres

Olika fasor

Om du inte förstår min älskade de språk som jag smeker dig med
utplåna dem inte för de föds inte på nytt.
De kommer från en olik del av stjärnorna
från de försvunnas fördömanden
varje stavelse är en fågel som migrerar söderut
som vilar på din axel
som ber om lite vatten
skräm inte bort dem / sudda inte bort deras nästen från din mun
för då kommer deras barn inte att hitta tillbaka till dig.
Du och jag är inte samma fasa
men vi lär oss att spegla oss i varandra
leta inte efter mitt ursprung
försök inte översätta dialekterna som bor inuti mig
låt dem dansa i din kropp hela natten
låt dem gå vilse i din vrede hela livet
låt dem väva i sitt blod de stycken av dig som stupade i kriget
men snälla, se inte dig själv som en arkeolog
varje gång dessa tar dig till min kärna
Och om det ibland bara är meningslösa oljud som kallar dig
bara stormar, nysningar och skeppsbrott
i ett gathörn en rabiessmittad hund som slickar sina ben
och allt annat bara bränder,
vad vinner du med att förvandla dig till bur?
vad vinner du med att tämja skriket?
med vilken pil försöker du släcka solen?
Om du inte förstår min älskade de språk som jag smeker dig med
kanske håller vi redan på att slockna kanske förfädernas förbannelse
har kanske är det här världens ände och vi har inte ens märkt det.

Juan Manuel Roca

Vindens postlåda

Utan att veta till vem
Lägger jag brevet i vindens postlåda.
Mörkklädda män har omringat min dörr
Med rockarna putande av Lugerhölster,
Och i natten, medan jag läste mina mångalna poeter,
Har en armé av skuggor krossat mitt fönster.
De är inte spöken.
De är inte gastar, invånarna i denna berusade del av världen,
Och ändå,
Har vi sett oss namnge ett tomrum:
Det finns en by med försvunna människor
Och det är vanligt att på gator och i barer höra
Folk tala om att lämna ett land som en sjunkande båt.
Utan att veta till vem,
Skriver jag ett brev att lägga på vindens postlåda,
Från ett land där någon föreskriver sömnen,
Där tiden droppar som ett föraktat regn
Och skrattet är dömt av speglarnas förräderi.
Jag vet inte vem jag ska be öppna sitt fönster
För att brevet jag lagt på vindens postlåda ska komma fram.

Kjell Espmark

Den dagen tog gudarna skepnad
av en skara serbiska bondpojkar
som skötte kanonerna uppe på berget
och gav igen för all brist på respekt.
Flinande öste de salva på salva
över oss hatade stadsbor i dalen.
Andra får berätta för dig
om den syn som mötte mig
när granaten hittat mina barn.
Jag kunde inte gråta ens
eftersom ögonen genast förstenats.
Tiden gick allt långsammare.
I stället för sorg rann sten i ådrorna,
sten som tog sig till fingrar och fötter.
Nu står jag här, en staty över sorgen
jag inte kan känna själv.
Mina ögon i klippan följer det nya livet
utan att kunna följa det. Allt jag fått inse
är gudarnas lekfulla ondska.

Lasse Söderberg

Damaskus

Gamla städer är fulla av sorg,
nya av meningslös glädje.
De gamla är brunnar
som ger oss mörker att dricka
och mörker är mening.
De nya står nakna omkring oss
och ropar med nakna röster
så högt att man ingenting hör.

Jerusalem

När jag såg Jerusalem frågade jag:
var skall det sanna Jerusalem byggas?
Hur skall den drömda staden uppstå
utan dessa stenar som tynger anden?
När skall Jerusalem till slut befrias
från kristna kyrkor och synagogor?
Lammet bräker med uppsliten strupe.
Röken tätnar kring tabernaklet.

Rasha Alqasim

Min räddning

Hur kan jag frigöra mig från familjens band
denna lösa knut
av föraktfulla blickar
Hur kan jag göra mig fri
från dem som känner mig bäst?
Ensamheten
är min enda räddning

Till ett drömland

De ville sudda ut ditt förflutna
få dig att blicka framåt
glömma vad du sett förut
sluta längta till hemlandet
utplåna ditt sinne för nostalgi

Tina Huynh

Så fånigt hur vi sitter
med våra telefåner
som om det vore hjärnan vi använder,
stjärnan vi sänder
på twitter, ersätter naturens
skrik och fågelkvitter
Våra själar förvandlas,
medan vi andas,
till ett konstant
nej och suck
medan vi vandrar
från rum till rum,
men är kvar vid samma vägg
på facebook
Vad har hänt med vår stil
när man knappt kan äta mat
utan att skrolla på sin mobil
och insupa all dagens hat
trots att man blir
så paranoid
att man konstant
går runt äckelmagad,
när samtal går från att vara privata
till 110% övervakad
man känner sig jagad,
varje vecka
alla dagar,
så rädd för att inget
är okej att vara
när Babylon kan
när som helst ta
nytta av din
personliga data
och all historia
som är lagrad,
direkt från världen
i din handflata,
för det är skott
med kontrollbehov
de håller på att skjuta
och aldrig kommer de att sluta,
nej inte ens när man är död
kommer man att vara död
för man för alltid blir fast
i sitt förflutna
Pacificerar oss
paralyserar oss,
lobotomerar oss,
bara lyssnar på allt vi läser och hör
och bryr oss mer om vad andra gör
istället för hur vi själva rör oss,
hur vi tar, hur vi ger,
hur vi gråter, ler, äter, matar
Hur bra mår vi egentligen
när vi endast med skickad text talar,
inte längre med
ögon och handskakningar,
inte längre med
leenden eller kramar,
inte längre med
mänskliga energier
och när mobilbatterier
dör ut
är det då mänsklig kontakt
tar slut?
Eller är det då
den på riktigt börjar?