Dikter 2020

Maram Al – Masri

Jag har sett dem.
De där kvinnorna
med ansikten kamouflerade i blått,
de kvinnorna
med blåmärken dolda mellan deras lår,
deras drömmar fångade, deras ord tystade,
de kvinnorna
med sina trötta leenden.
Jag har sett dem
alla
gå förbi på gatan,
barfota själar
ser sig om över axeln,
ängsliga att förföljas,
fruktar de fotstegen av en storm;
som måntjuvar, går de
i gestalt av vanliga kvinnor.
Ingen kan känna igen dem
utom de
som är av samma sort.

Ceger Hillo

En pensionerad mördare

Kriget är slut för länge sen,
Jag minns nästan inget av det.
De gamla ärren syns knappast nu.
De döda växte upp.
Kanske finns det inget kvar av deras skelett,
förutom skallar med käkben
som avslöjar sarkastiska smil.
Kriget tog slut och lämnades i glömska;
Men sen dess kan jag inte plocka en ros
från min grannes trädgård
och skicka till min älskade,
för mina händer är fläckade av blod.
Jag kan inte hålla fotografiet i handen
där jag var ett leende barn.
Jag kan inte peka på en vit fågel i skyn
för att visa mitt barnbarn.
För mina händer är fläckade av blod.

Corina Oprae

Samtal med Wislawa Szymborska

-Vilka är de stora händelserna?
-En magnifik fråga!
De stora händelserna
är leenden,
kroppar som svävar när själen lyfter
på en Bachkonsert,
regnets livliga lek över vårt medvetande...
-Är du säker på det?
Och krig och katastrofer?
-Åh, ja, det är dem
vi inte längre minns
trots att vi då
bedyrade och svor
att aldrig någonsin glömma dem.

Vivian Lemes

Jag kan fortsätta skriva
krama orden
som en näsduk i näven
så att de inte flyr och invaderar dig.
Jag kan fortsätta
trots att din glödande bild försvinner
och jag inte vet
vilken aska den här dikten sprider.
Om den är din.
Eller min.
Du har bestämt att vara så normal
som din öl och din cigarett tillåter.
Jag vill också bli full.
Jag ska inte gråta.
Inte heller förvänta mig att ditt minne suddas ut
som bokstäverna i ett gammalt brev.
Jag kommer att behandla dig som man gör med skit.
Lite toapapper
Spola.
Den konstgjorda lukten av en doftsprej.

Tolkning
Anette Höglund, Eva Edin och Víctor Rojas

Tobias Burghardt

Kasida

[circensiskt]
Tältet är tomt, himlen
utan stjärnor, husvagnarna,
burarna nästan övergivna.
Artisterna varslar om strejk,
spelar med öppna kort,
satsar ingenting på ett enda.
Den tålmodige domptören
hatar inte bara sig själv,
sina perversa lidelser.
Människorna och djuren
håller sig för skratt
i sin circenska stat.
Mellan två århundraden
gör trapetskonstnärinnan paus.
De ledsamma clownerna frossar.
Sömngångaraktig säkerhet
en oväntad morgon,
tills farsen flammar upp.
Varje cirkus är subversiv.
Vid randen av hela detta
stigma den djupa återstoden.

Tolkning
Lasse Söderberg

Angela García

Ales stenar

Jag drömde om havets vatten
som brusade nedanför branten.
På den öppna platsen ovanför
samma flock stenar
som vinden vaggar
sedan hundratals år
på ett språk utan konsonanter.
Jag visste mig vara på platsen
där skeendet är utan ände:
de som samlas till möte
och alltid ger sig av på nytt.
Stenar och ben fjättrade i jorden
utforskar nattens inre.
Ständigt på vakt,
uppradade ovalformigt likt ett spejande öga
utforskar de natten ovanför.
Ur det avlägsna hämtar de kraft.
Vårens mossa
har mildrat deras gråbruna hårdhet.
Kvällssolen slipar dem likväl
till flintvass skärpa.
Legenden vill göra dem till grav
Men de är det beståendes frukter:
likt dansande dervischer står dem
i det enträgna gräset.
Det som liknar saktmod
är en vild strid mot det förgängliga.

Ulla M Gabrielsson

Jag binder sommarkrans för vinterår
I varje hjärta slår ett namn.
I varje blad ett hjärta slår
En äng. En ö. En hamn.
Att låta namnet vara minne.
Att låta namnet vara sinne.
Bli storm. Bli stiltje i april.
Att bokstavera vad vi vill.
Ditt namn i mitt. Mitt namn i ditt.
Ett enda namn är svart i lindens svärta.
Dolt i lindens blad liknar det ett hjärta
En grön kalligrafi. Vitnat märke av en ring.
Allt och nästan ingenting.

Carlos Vitale

Giovanni Laguardia bygger äntligen sin katedral

Ska en själens byggnad lura naturens lagar?
Ska ett livsverk besegra döden?
Undrande böjer jag mig gång på gång över arkitektritningarna
som var föremål för skratt och svek
och ser på en kupol
byggd över de mest ihärdiga drömmar av min återkomst
och konsten för att påstå mot allt förnuft
mot de diskreta
och mot de försiktiga
för att böna och be
om några tusen år till av vikarierande existens

Bengt Berg

Plommon

Det är inte plommon varje dag
men plommonträdet är träd lika fullt
precis som solen är sol
också bakom molnen
Cykeln är cykel dag och natt
Cykeln är cykel också när den står still,
men mest cykel är den när den rullar
och solen skiner på ett träd
som dignar av plommon
– du rycker till dig ett i farten,
sätter det till munnen,
mister balansen
och kör i diket med ett brak!
Sen är inte cykeln cykel mer,
benet är ännu ben: Ett brutet ben
och plommonet, vart tog det vägen?