Abdul Hamid Alsibai

Adriana Hoyos

Rörelse

Jag bryr mig inte
Jag förvandlas till bord och stol
Och där uppe i lampan
Blir jag en katt och jamar
Jag löser repet
Som spränger själen
Jag suddar ut gränsen
Som skiljer mig från allt
Jag är dörren
Som hindrar mig
Som tvingar mig ut
Låser in mig eller öppnar
Jag kan gå igenom den
Lämna den bakom mig
Hur som helst
Är jag bara tid

Darija Zilic

I Rijekas hamn

Så, vad tänkte du på? Att havet, ensamt, skulle läka?
Att det skulle förhäxa dig? Du märkte inte att dess doft var
slukat av österrikisk-ungerska valv, att tonerna av Paraf
för länge sedan var borta. Invånarna knäpper upp sina skjortor, som om
de ska rusa ut i havet, som om de inte har någonstans att gömma sig.
De små galleriorna och butikerna är stängda, det som finns kvar är bänkarna vid havet.
Sträck ut dig på en av dem, ta av den där tröjan
som fortfarande är stel av snö. Föreställ dig blommande agave, du
springer efter bollen, bjuder choklad till pensionärer. Om du lyckas,
ska det regna apelsiner från Hvar. Se där, lådor fulla av fripassagerare
kommer redan med båtarna. På kvällen, på Susak, när du sjunger och läser,
säger allting i smyg. Nämn kroppen och mannen
till grabben med ölen, den skojiga kvinnan, den långhåriga
aktivisten. Vad tänkte du på? Jag tänkte ingenting.

Louise Halvardsson

Jag skymtar din veckade kjol
bland demonstranterna på första maj.
För en millisekund tror jag att det är du
som provar ett annat liv, tar semester
känner dig fram bland byxben och slagord.
Du som inte var mycket för att tåga på jorden
viftar med ett plakat där texten lyder:
MED DEN MAN UMGÅS BLIR MAN LIK.
*
På den svartvita tiden var du vacker,
tittar ut från fotografier med ögon som inte går att fånga.
Håret är kammat i snedbena, faller av sig självt.
Ditt ansikte är symmetri, kindbenen höga.
Min klasskompis sa att vi var lika.
Det var häxnäsan, stor och spetsig.
Plötsligt ser jag dig och mig i färg
våra näsor lika synliga som snögubbens.
Jag tar av mig näsan, gnager på den
tills det börjar klia i halsen.
Greta Garbo hade också en stor näsa.

Maria Graiza Calandrone

En mystisk kolvmotor

Och så en dag träffades vi av
en explosiv manick
en genomskinlig, lysande en, som vi aldrig valt
som vi kallar livet.
Pulsen, formar och töjer
sin egen levande
materia, organbundna – med små rör,
kablar och läckage – till en mun som tillkallar havet.
Men en gegga av ologiska konsekvenser, av förvirrande och oanvändbara
kopplingar, inverterar den orsak - och verkanseffektens
dialektik från den livlösa världen,
om det är sant att kärlek, inom överlevnadens
gräns, påverkar kroppen mer än bröd. Medan den osynliga
kemiska fabriken
fortsätter destillera, dissekera och droppa
den upplösta frukten
i pyttesmå hålor.
Så att vi en dag ska äga
drömmens stoff
som mystiskt, som du ser, rör sig
och tillhör sig själv och förökar sig själv
och sakta lär sig att inte skada sig.
Och till slut, en stor hög med siffror.

Myriam Montoya

Bortom blodets mörka strilande
bortom regnet
Långsam mun långsam tunga
Det finns en brand som skyddar från förödelse
Lagen skapades i dimman
som skingrar tystnadens fasa
Förtrollningen av gryningens röst
som med charm
smidde järnarabesker
Staden med sin bepansrade tunga
omåttlig dess törstiga ögon
rycker från lindträden aprils unga löv
Fly inte fotgängarnas altererade attraktion
Inte heller den obeskrivbara parfymen
från en främmande trädgård.

Naimeh Doostdar

Min stad

Bilden av en sorgsen kvinna
En bussruta som fått en repa
Den egentlige landsfadern med kinder randiga av trötthet
En sorgsen bild av en kvinna
åker porsche på Teherans gator för att lägga sig på främmande lakan
En suck som faller ner på kuddens vithet
Smaken av nytryckta sedlar
Bismaken av samlagets nota
Kvinnan som är en sorgsen bild
lägger upp en gråtande emoji på Viber
i det trafiktäta Teheran
En kvinna i mängden med sorgsen
uppsyn i metron till Teherans fattigkvarter
Stadens välsminkade fasad rasar ihop i kvinnovagnen
när gråten i halsen exploderar på hållplatsen vid Navab

Pablo Thiago Rocca

Den perfekta lyckan

(Turdus rufiventris)
Den perfekta lyckan är inte
att predika på torget
och få skvallermostrarna
och torghandlarna
att lyssna till ens böner
den perfekta lyckan är inte
att bära den här tunikan som gått upp i sömmarna
för att imponera på det fattiga barnet
och de stackars miljonärerna
inte heller att påminna prästerna
om deras häftiga begär efter mynt
den perfekta lyckan är att försvinna
nedför de vita sanddynerna
och låta trasten fortsätta
vara trast
och vinden fortsätta
vara vind
och låta floden vara
för alltid

Walle Sayer

Injektion

Blunda.
Det går fort.
Är snart över.
Hyssj, svaret på alla frågor
är en barndom för sent nu.
Dina ägodelar var bara
ett plagiat av andras simulerade lycka.
Var lugn.
Kan du känna värmen nu,
som pyr i dina ådror.
Det vita ljuset är
minnesluckor.
Var inte rädd.
Så snart du kan förneka källan,
försvinner smärtan.
Här, om du är törstig,
drick lite av vattnet,
som Pilates eller andra tvättade händerna i.
Det går snart över.
Som läskpapper
ska drömmen suga upp allt.
Allt ska bli bra.
Du ska vakna
och när du ser en brödkant
kommer du inte ihåg nånting.
Det går fort.
Blunda.

Zia Qasemi

Oceanen

En ocean har svept runt i mitt huvud
en tid
svept runt
svept runt i mitt huvud
Vågornas tumult
har sedan en tid tillbaka
bringat oreda i mitt sinne
En val har lagt till
vid min tinning
Fiskmåsar
har byggt reden mellan mina ögonlock
I mitt minne
har förslutna flaskor
spolats upp på stranden från djupet
Nu när du kommit för att träffa mig
kan du vandra
längs min själs kust
och sjunga
vandra
sjunga
På denna strand
bland pärlemor och tång
kan du hitta de förslutna flaskorna
skattkartor
kärleksbrev
och spår efter någon
som pirater
har lämnat efter sig
på outforskade öar
Där kan du skåda denna oceans djupa sorg